Hur förklarar man för sina föräldrar att deras (enda) dotter inte vill leva längre? Nej, det gör man inte. Jag satt och blånekade framför dem. Allt för att inte göra dem ledsna. Vilket jag i och för sig redan hade gjort när jag äntrade psykavdelningen för 3 veckor sedan.
Ni förstår i min familj så pratar vi inte om hur vi känner eller mår. Vi har aldrig kunnat göra det och vi kommer aldrig kunna göra det heller. Vi har aldrig kunnat ha den kommunikationen, jag älskar mina föräldrar och jag vet att dem gör likadant, men vi berättar det aldrig. Ord är överflödiga i detta anseendet. Tydligen.
Jag fick i alla fall den torsdags morgonen fipplat fram telefonen medan jag satt i min säng på MAVA hjärtövervakningen. Med darrande händer fick jag fram mammas nummer, med gråten i halsen så försökte jag behärska mig. Men så fort hon svarade då brast det. Riktiga krokodiltårar som inte var utav denna värld hasplar jag ur mig att jag ligger på MAVA, med dygnet runt EKG och dropp, droppet sattes in för att jag hade överdoserat paracetamol. SÅ det var att försöka skydda levern så gått det gick.
En timme senare, då stod han där, i mitt rum. Man såg hur spända käkarna var, en mycket sammanbiten pappa. Med oroad blick och spänd kroppshållning. Mamma hade ju givetvis slängt sig på luren och ringt pappa direkt efter att vi hade lagt på. Pappa är ju pensionär, så det är ju klart att han kom på studs.
Han frågade hur det hade gått till och jag försöker att blåneka att det inte var i syftet att ha ihjäl mig. Trots att det var tanken bakom det hela. (Men det förklarar man ogärna för sina föräldrar) Frågestunden var lång och jobbig. Jag kände svetten pärla sig på ryggen. Jag ville bara krypa ur mitt skinn och försvinna ur rummet.
